erica elin louise.

Sista delen, den enda medicinen.

(Avslutar min påbörjade historia här och nu. Förlåt till er som väntat, alldeles för länge! Och här är del 1 & 2 för er som inte hängt med.

Del 1.

Del 2.)

...Jag slutade med mina mediciner, rakt upp och ner. Allt var bara skit. Jag fick utskällningar från allt från läkare till apotekare, det var inte alls att rekomendera att bara sluta sådär, men det sket jag i. Jag fortsatte vara den där bittra, alkoholiserade servitrisen utan framtid. Typ. Fast jag hade en framtid. Några månader senare kom ett besked, och efter några månader till kom den enda medicinen som någonsin funkar för mig. På över 10 månader har jag inte haft en enda panikångest attack. Kanske beror på att jag inte har tid för sånt, vem vet? Jag har varit sönderstressad, gått i taket och slitit av mig håret. Haft sömnbrist och näringsbrist och allt vad där hör till, men inte en enda gång har jag kännt mig deprimerad. Det enda som funkade, när inte en enda medicin kunde hjälpa mig, var min son Adrian. Utan att ens vara en hönsmamma som sitter ihop med mitt barn 24 timmar om dygnet, så vågar helt ärligt tro att barn är meningen med livet. Jag tror ingenting kan få mig att må sådär dåligt igen. Meningen med mitt liv, det kan jag iallafall säga att det ÄR mitt barn. Hoppas alla finner denna lycka i något, eller någon, någon gång.