del 2.
Det var såklart inte den enda anledningen till att jag inte ville äta mediciner, för att jag trodde jag skulle bli tjock. Nej, jag var rädd att jag inte skulle känna igen mig själv. Att jag skulle bli förändrad. Det var ju såhär jag var. Deppig på insidan och fullkomligt stenhård på utsidan. Du hade kunnat plocka mig från vilken tonårsfilm som helst.
Jag ville bara ha Lergigan. Det var det jag hade tagit vid extrema ångestattacker, då jag trodde världen skulle gå under. Hade jag bara Lergigan skulle jag funka felfritt sen tänkte jag. Dom bara skrattade åt mig, och sa det att det funkar inte i längden. Tillslut gav jag vika. Jag träffade en doktor som lovade mig att de här medicinerna skulle bara bygga upp mina ledsna hjärnceller ett litet tag. Dom skulle inte göra mig tjock och det skulle inte vara svårt att sluta med dom, som oxå var en rädsla för mig. Okejdå, tänkte jag. Let's give it a shot. Vi började på 30mg. Jag vart yr. Kände mig full varje dag i en veckas tid, sen blev det bra. Ett litet tag. Men det tog inte allt för lång tid innan ångesten liksom trängde igenom. Jag berättade det för doktorn och han sa att det var ok. Vi hade inte hittat min korrekta dos än, och var tvungna att testa lite såhär i början för att komma fram till vad som var rätt. Han gav mig 60mg. Det funkade oxå, men bara ett litet tag. Sen var dom värdelösa för mig. Jag fick en ny doktor och gick därför till honom och bad om att få andra tabletter, eftersom att dessa inte fungerade. Han förklarade då ganska snopet att dessa var liksom de sista man brukade försöka med, för patienter när ingen annan medicin fungerade.Varför dom gav dessa direkt till mig var för mig ett frågetecken, men tydligen tyckte dom det var nödvändigt. Han hade därför inget annat att ge mig, och valde istället att höja dosen till 90mg, trots att det var högt. Vid 90mg låg jag och spydde en hel dag. Jag tyckte allt var bullshit, precis vad jag alltid trott om att bli medicinerad.Så jag slutade, rakt upp och ner.
Fortsättning följer...