erica elin louise.

Här om dagen var jag hemma hos en killkompis till mig. En person jag tappat kontakten med ganska rejält tidigare. Vi stötte på varandra på krogen igen och kom överens om att ses någon dag. Ja, som sagt. Här om dagen blev jag bjuden över på film, och tackade såklart ja. Vi satt och pratade lite, tidigare när vi kände varandra bodde jag ute på landet. Han frågade vart jag bodde nu och jag svarade att jag bodde i kollektivet som jag gör..

- Jaha... Var det inte någon som dog där nyligen?....

På ett sätt blev jag glad, äntligen hade en gammal vän tagit upp kontakten med mig utan att veta vad som har hänt! Samtidigt har jag ingen aning om vad jag ska svara för att det ska bli så lite jobbigt för honom som möjligt. 

-Jo.. Det var faktiskt min storasyster. 

På nåt sätt kändes det som att jag satt i den pinsammaste situationen någonsin. Både för honom och för mig. Och vad gör man inte? Skrattar bort det såklart. "HEHE" ... Som att det vore en jätte rolig grej! 

Eller? Nej. Det är inte lugnt. Det har varit ett rent helvete och det förstår han såklart. 

Resten av filmen satt vi tysta. Kändes väldigt orättvist mot honom, som trots allt är den enda i den här perioden av mitt liv som har bjudit över mig på film efter 1 års frånvaro, utan att veta om vad som har hänt. 

Många har begravt stridsyxan, många har brytt sig, många har erbjudit mer hjälp än vad de själva klarar av. Jag har blivit bortskämd, och det var aldrig så jag ville att det skulle bli. Jag är ingen annan människa bara för att jag förlorat min syster. Jag är samma gamla Erica, bara sjukt mycket populärare.... Jag hatar det!