erica elin louise.

Den långa historien bakom. 

Fick nyss ett meddelande som gjorde mig lite chockad, trots att det inte borde det. Min biologiska Farfar gick bort i Måndags. Biologiska säger jag, då min Pappa var fosterbarn hela sin barndom. Jag är egentligen uppvuxen med en annan "Farfar". En rik gubbe som hette Rune, och som ogillade oss barn. Tror jag. Varje gång vi kom för att hälsa på, vilket vi gjorde rätt ofta då vi bodde på samma gård, så skrek han åt sin fru att vi skulle inte ha något och "stäng dörren"... Och jag visste inte bättre än att det var min Farfar. 

Sen bodde det en till äldre man på gården oxå. En smal och ranglig gammal man. Han hette Kjell, och han var den som hjälpte oss i verkstan när Pappa inte hade tid. Han gav oss målarfärg till att måla kojor, meckade fyrhjulingen när vi kört sönder den och berättade historier i mängder. Det gick liksom inte att få tyst på honom, när han väl satt igång. Han hade stora töjda hål i öronen och massvis med sjömans tatueringar. Vid 2004 gick Rune bort, och sakta där efter smög det fram att det inte alls var han som var min farfar... Det var alltså sjörövaren i verkstan. 

Har väldigt mycket bra minnen med Kjell, trots att han aldrig var min farfar.    Och sen inte allt så fina minnen, som när hans stuga brann ner t.ex...  

När jag började tatuera gav han mig två gamla tatueringsmaskiner från 80-talet, som han fått i betalning en gång i tiden. Samt ett förråd med tatueringstidningar. Han var luspank, men hade verkligen ett stort hjärta. Och trots att vi aldrig diskuterade vårat blodsband, så stod han oss nära ändå. 

Så vila i frid Kjell, hoppas du har många gula blend och snabba bilar där du är nu! Och hälsa min käre storasyster att jag saknar henne grymt mycket, så ses vi snart igen!