Nu sover alltså Adrian hela nätterna i sin säng! Eller ja, hela nätter är väl att ta i. Han vaknar med en timmes mellanrum och vill antingen ha ny blöja eller käk. Men han ligger iallafall kvar i sin egen säng efter det, och det blir bara enklare och enklare. Jag kan däremot inte påstå att det har varit en lätt match. I såå många nätter har jag vaknat, och kämpat med att få honom att somna om. Suttit med pannan mot spjälsängen, halvt sovandes och med en bebis som skriker och klättrar. Typ 10ggr per natt... Det är tur att man är envis, jag är stolt över mig själv! Så många gånger jag tänkt ge upp. Man måste påminna sig själv oxå om att han faktiskt älskar en lika mycket imorgon, som han gjorde innan man gick och la honom. För jag hatar att höra honom skrika, vill bara krama om honom och känner mig som vääärldena elakaste person när jag inte låter honom sova bredvid mig. Men dagen efter skiner han upp igen som den lilla sol han är, typ som att han aldrig riktigt sovit bättre :) Och det är det man får tänka på!
